Tittade mig i spegeln och konstaterade att jag inte kände igen mig själv. Världens förkylning har satt sina spår. Likblek, fettigt hår och illröd näsa. Mm jag blev så chockad över min egna spegelbild att jag fullkomligt sprang in i duschen och skrubbade varenda cm av min snorfyllda kropp. Bort med äcklet. Skulle smörja in mig, men nej då. Då visade det sig att att min lotion var slut. Attans. Blir att köpa en ny, snarast typ i morgon. Känner mig så äcklig, ofräsch och onyttig efter att fullkomligt legat orörlig i sängen/soffan i nästan tre dagar. Men nu är jag pigg. Tack gode gud för det. Fån lite ordning på mitt liv igen. Ska börja min dag i morgon med en promenad på morgonen. Hoppas att jag kommer igång. Sen ska jag storhandla i morgon. Inte ett skvatt i kylskåpet eller i frysen. Meckade i hagarna nu under kvällen. Hade Thomas kvarglömda Plw arbetarbyxor på mig. När jag kom hem, gick jag upp till sovrummet, klev bara ur byxorna och gick ner. Nu när jag gick upp till mitt sovrum.Klev in där och såg hans byxor ligga sådär exakt som han brukade lägga dem. I en sekund blev jag glad, och jag levde i det gamla för en millimutt sekund. Men sen kom jag ihåg. Att det var över ett år sen( nästan exakt) som han var här sist. Ett år sen hans saker faktiskt fortfarande var kvar här och hans byxor som fortfarande låg sådär..Det gjorde lite ont. Det måste jag erkänna. Jag måste nog lära mig att andas i det tomrum som är över efter allt. Och det är konstigt hur man kan sakna en människa, och på hur en många olika sätt det finns att sakna en människa på.
Jag har det bra. Men ibland måste man få tillåta sig att sakna. Lite. En bit i taget.
Egentligen trivs jag just nu med att vara själv. Men vad katten..Kom igen. Charma mig. Ge mig inte en svag vår vind. Ge mig en hel orkan. Ta mig med storm. Längtar efter den där blicken som kan få mig ur balans. Ge mig något att bita i;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar