MATILDA NIORD

Trotts att jag sett ut som en lik idag och varit allmänt hängig, haft lera upp till knäna här hemma och det har blåst halvt storm, har jag gått med ett leende på läpparna och ett lätt bröst. En bra känsla. Gått med musik inne i stallet hela sena eftermiddagen och kvällen, vilket lättar upp på någotsånär. Kanske var det den totala urladdningen igår som gav mig en känsla av lätthet och frihet? Bara släppa allt och erkänna för de omkring mig att jag mår inte riktigt bra och att jag just nu är förbannat orkeslös i emellanåt. Tagit beslut om hur framtiden i vissa punkter ska vara, och hur jag sk sortera bort dålig energi. Tog egna beslut och tog framtiden i mina egna händer. Än så länge fungerar det och jag börjar nog lära mig ett och annat om mig själv. Ibland behöver man falla ihop i minsta minimala bitar för att plocka ihop och laga sig själv, en bit  i taget. Jag är inte stålmannen och de sista åren har varit jobbiga. Men jag har inte låtit dem komma nära mig. Sorgen och Ilskan. Men nu kommer den. Och nu är det dags att ta tag i detta. Mamma och Pappa finns inte. Inte farmor. Inte Mormor eller Morfar. Inte heller farfar.  Vi är inte många kvar. Döden har varit närvarande alldeles för många år. Vi syskon  har växt oss starka, starka tillsammans. Tagit oss igenom detta. Och det finns inga som jag älskar så mycket som Oskar och Gustaf. De är det absolut finaste jag har. Och då har jag mycket.  Dessa två i en kombination med fantastisk släkt, underbara vänner och världens bästa djur, så kommer vi gå långt!

Läka oss själva och få ett fantastiskt liv ihop!