..

Uppenbarligen är jag inte stålmannen. Inte om man ska utgå från ett formulär och en kunnig människa. Om jag är förvånad, nej?!  Att jag är min egen största kritiker, det visste jag redan. Att det är jag själv som sätter upp alla höga mål och krav. Att erkänna för sig själv är nog det jobbigaste. Att helt plötsligt bli sårbar och skör, är jobbigt. Jag kanske ska börja tänka mera på mig själv och lyssna på min kropp. Jag behöver ett break. En rejäl paus. Men hur lyckas man med det?! Att erkänna, och låta sig vara både liten, att behöva gå över sin döda kropp innan det säger stopp, är ett problem. Att springa mot en mål som hela tiden har flyttats fram. Att när man väl står på benen och har  kravlat sig upp  slås man omkull  igen. Nu hade jag tur. Jag var smart. Jag började lyssna och reflektera över att detta är inte helt 100 % jag.  Så det kommer bli bra.  Jag kommer bli bra. Tid är allt.  Och alla Vackra underbara vänner som finns omkring mig läker mig.Och mycket annat förstås.  Detta är inget världsproblem, det finns de som har det värre. Men jag måste erkänna för mig själv och acceptera..att jag är trött!