Att det fortfarande känns är en gåta. Hur kan det komma sig och varför? Jag om någon borde inte känna så här förutom mer än en gnutta besvikelse. Men nu när jag vänder mig ut och in och inte längre kan gömma något, så känner jag. När jag blottar min själ för mig själv och nu när jag inte längre kommer undan. Då känner jag, massor. Jag vill inte känna men jag gör det ändå.Visar vilka svagheter jag har. Man kan inte ändra det som sker, och inte låtsas jämt och man kan inte alltid leva där förnuftet rår. Men plötsligt kanske det öppnas en dörr en möjlighet, som ett plötsligt vårregn i april. Jag har lärt mig ett ord, obestämdhet. Och ibland känns det som allt är förskrivet, och att jag nästan blivit synsk. Men håller på att lära mig. Ett bebissteg i taget. Hinna ifatt. Hinna ikapp. Men den saknaden, kommer nog tyvärr alltid sitta i bröstet. Och sakna. Det får jag göra i hemlighet. För det är alldeles för gammalt nu. Livet har gått vidare. Men jag har förlorat det som jag älskade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar